Elin-san

Människor är komplexa, alla på sitt eget sätt.

Ibland är jag för djup för mitt eget bästa.
Många gånger tänker jag på tok för mycket.
Då och då känner jag inget alls, och andra gånger
känner jag så mycket att det blir överväldigande.

Det är förmodligen så det kommer att förbli.
Istället för att må dåligt över de ting
man får för sig sticker ut från normen,
borde vi hylla dem.
[Knepigt formulerad mening, läs den 3 ggr till så flyter det bättre ;)]
Jag är jag och det finns ingen som är likadan.

Någon gång kommer nog till och med jag hitta någon som tolererar mig
och älskar mina kroppsliga och själsliga ärr.
Det är åtminstodne min förhoppning.

Allt jag vet just här och nu;
Sun is shining, the weather is sweet
Make you want to move, your dancing feet
To the rescue, here i am
Want you to know, ya'll, where i stand



/E

-Indeed, and I intend reaching it!



StArgÅte SG1 all nite, det är vad jag kallar härligt! ^^
Skönt att få vara lite ledig nu i sommmar.

Nu väntar jag bara på att kurslitteraturen jag beställt från adlibris ska komma.
När den väl gjort det ska jag banne mig sätta igång med att plugga lite.
Skadar väl inte att börja lära mig lite anatomi redan nu, alternativt latin.
haha.
Önska mig lycka till. :P


/E

Sitter här med känslan av en stor sten i magen.
Har i vanlig ordning bråkat med mamma om absolut ingenting.
Hon missförstår och vrider till orden så att de får en grym betydelse.
Sedan går hon om muttrar i flera dagar,
ofta högt, speciellt när jag är i närheten.
"Ni talar till mig som att jag vore en hund",
eller "Du tror att jag är så dum, det är inget sätt att tala till sin mor!"
Och det spelar absolut ingen roll, att det jag egentligen sa inte alls var menat att vara elak.
Ja, jag kanske snäste till,
mitt röstläge var aningens för hårt, men ska jag behöva tänka över simpla enkla samtal 100 gånger innan jag öppnar munnen?

Det händer ibland att det man säger inte alls är det man menar,
tyvärr händer det mig ganska ofta.
Ibland låter jag för angelägen, ibland för ilsk.
Men vem kan analysera läget, pussla ihop precis rätt ordkedja och sedan spotta ur sig helt rätt sak helt rätt timat?
Inte jag, men jag önskar att jag kunde!

Har så länge jag kan minnas trippat runt på tå.
Det är som att ständigt sitta på en gungbräda,
antingen är man högt, högt uppe bland trädens toppar,
eller så är man långt nere i gruset.
Ingetdera är att föredra.
Det jag söker är balans,
något jag förmodligen fördjäves alltid kommer eftersträva men aldrig någonsin uppnå.


Min psykolog frågade mig något väldigt intressant.
-Vet du vad det är du känner, eller blir det bara en enda klump i ditt bröst?
Först var jag säker på att jag visste precis, fröken Duktig, som alltid..
Fast sedan, efter att jag återigen kommit hem satt mig på mitt rum och apatiskt stirrat upp i taket uppenbarade sig den där känslan som jag många gånger förut kännt,
en 100 kilos tyngd i magen och jag kunde inte analysera vad det var.
Jag som igår trippade runt på rosa moln av glädje och tacksamhet, släpade nu armarna bakom mig bland rötterna och orkade knappt stiga upp.
Jag är lika labil som hon.


/E

Jag är så frustrerad,
frustrerad på mig själv.

Det känns som jag någon stans i röran av att vara till belåtenhet för andra,
tappat bort mig själv.
Det som gjorde MIG speciell.
Jag är nästan 20 år gammal.
Är det inte dags att finna sig själv?
Mitt "hundvalpssyndrom" måste sluta!!!!!
Varför i helvete ska jag vara omtyckt av alla?
Varför ska jag bete mig som jag TROR att dom vill att jag ska bete mig?

Hela dialogen är vriden,
jag ser det.
Men idag är en sådan dag.
Mina tankar finns det banne mig ingen rätsida på.

Det enda jag vet är att jag vill fortsätta med,
det som på något sätt gör mig, är  musiken.
Och min strävan, den kommer från och med nu vara att börja älska mig själv.
Jag är okey. Jag duger. Jag är lagom smart.
JAG KOMMER LYCKAS.

Vill Du vara en del i mitt liv, är du varmt välkommen in i värmen.
Men det är dags att jag slutar försöka vara någon jag inte är.


/E