Elin-san

Idag är faktiskt första gången jag sätter mig ner och läser igenom breven, avhandlingarna och tabellerna från olyckan.
Det har tagit mig dryga två år att lyckas få tummen ur och ta tag i det.
Trots att det var hela två år sedan ligger ångestnivån högt och det känns sjukt surrealistiskt.

"T-röd antänds och ett eldmoln bildas.
Eleverna får brinnande T-röd på sig,
L1 kommer precis runt ett hörn och får se eldmolnet,
hör eleverna skrika och ser dem rusa runt.
L1 ser att elev E1 brinner och skriker att eleven ska lägga sig på golvet,
får tag i en labbrock och försöker kväva elden.
L1 drar elev E1 till nöddusch och släcker eld.
E4 larmar 112.

E1 får brännskador på överkroppens framsida, hals samt höger ben, hand och öra.
L1 får lättare brännskada på höger hand och kan återgå i arbete efter besök på vårdcentralen.
E2 och E3 sveder håret."

[~Urdrag ur rapport från Arbetsmiljöverket~]


E1 är jag.
L1 är min biologi/kemi/naturkunskapslärare..
Honom kommer jag vara evigt tacksam!
L1 räddade mitt liv.



Man kan tycka att det är dags för mig att komma över det här.
För jag menar,
tiden läker alla sår.
Jag tycker att det är dags för mig att komma över det här!
Men fortfarande tänker jag på det som hände varje dag
och jag frågar mig själv hur jag hade varit om det aldrig hände.




/E