Elin-san

Sitter här med känslan av en stor sten i magen.
Har i vanlig ordning bråkat med mamma om absolut ingenting.
Hon missförstår och vrider till orden så att de får en grym betydelse.
Sedan går hon om muttrar i flera dagar,
ofta högt, speciellt när jag är i närheten.
"Ni talar till mig som att jag vore en hund",
eller "Du tror att jag är så dum, det är inget sätt att tala till sin mor!"
Och det spelar absolut ingen roll, att det jag egentligen sa inte alls var menat att vara elak.
Ja, jag kanske snäste till,
mitt röstläge var aningens för hårt, men ska jag behöva tänka över simpla enkla samtal 100 gånger innan jag öppnar munnen?

Det händer ibland att det man säger inte alls är det man menar,
tyvärr händer det mig ganska ofta.
Ibland låter jag för angelägen, ibland för ilsk.
Men vem kan analysera läget, pussla ihop precis rätt ordkedja och sedan spotta ur sig helt rätt sak helt rätt timat?
Inte jag, men jag önskar att jag kunde!

Har så länge jag kan minnas trippat runt på tå.
Det är som att ständigt sitta på en gungbräda,
antingen är man högt, högt uppe bland trädens toppar,
eller så är man långt nere i gruset.
Ingetdera är att föredra.
Det jag söker är balans,
något jag förmodligen fördjäves alltid kommer eftersträva men aldrig någonsin uppnå.


Min psykolog frågade mig något väldigt intressant.
-Vet du vad det är du känner, eller blir det bara en enda klump i ditt bröst?
Först var jag säker på att jag visste precis, fröken Duktig, som alltid..
Fast sedan, efter att jag återigen kommit hem satt mig på mitt rum och apatiskt stirrat upp i taket uppenbarade sig den där känslan som jag många gånger förut kännt,
en 100 kilos tyngd i magen och jag kunde inte analysera vad det var.
Jag som igår trippade runt på rosa moln av glädje och tacksamhet, släpade nu armarna bakom mig bland rötterna och orkade knappt stiga upp.
Jag är lika labil som hon.


/E