Elin-san

Sitter hemma i lägenheten. Ensam.
Min roomie är på bal med sin pojkvän,
hon var vacker och lycklig när hon gick.
När hon kommer hem inatt är hon säkert
trött men euforisk.
Dans och kärlek brukar ha den effekten på oss människor.

Förr satte jag verkligen värde vid att få vara för mig själv.
Hittade alltid tillfällen att dra mig tillbaka och få pyssla med saker ingen annan någonsin skulle komma att få reda på.
Hemliga projekt. Försöka ta den där omöjligt höga tonen. Skriva brev till okända människor.
Baka muffins, grisa ner hela köket OCH mig själv. Gå runt i de överslitna, blommiga, fruktansvärt fula byxorna.
Jag älskade att få vara ensam.

Men nu,
nu våndas jag.
Längtar efter sällskap och trånar efter min kärlek.
Vad har hänt?
Har jag blivit en såndär needy pojkvänstjej?


Ikväll ska jag vara själv, äta nudlar på kopp
och göra alla de där sakerna jag brukade göra.